Så upplevde vi utredningen...
Berätta gärna du också! Se här.
________________________________________________________
Söndag den 8 oktober
Hej
34 år gammal med
massor av uppförsbackar och nedförslut i mitt liv sitter jag här och skriver av
mig lite förväntan, frågor och längtan en helt vanlig Söndag...men så ovanlig
ändå!
Imorgon går jag
och min man till vårt första utredningssamtal på de sociala myndigheterna i vår
kommun. Vi vill bli föräldrar, som de flesta andra, ha ett eget barn, en egen
liten familj.
Det känns så
spännande, så ofattbart att vi nu skall dit till detta "tempel" för
att så småningom få det vi så hett önskat och bett om.
Vad kommer de att fråga, duger vi som föräldrar, kommer vi att gå hela och
fortfarande enade ur detta...eller?
Det skall inte
vara så farligt. Jag har hört att många tycker att det är roligt, få vara i
centrum och få berätta om sig själv för någon som lyssnar aktivt. Andra tycker
att det är jobbigt att bli skådade i sömmarna.
Hur kommer vi att tycka att det är?
Jag längtar så...tänk att få ett eget litet liv att ödsla kärlek över
tillsammans med den som jag valt att leva med.
Jag längtar så
till i morgon då någon skall lyssna till min längtan och min bakgrund....jag
hoppas att jag inte blir besviken!
L.
Andras berättelser:
Fixade hembesöket
trots stöket
Gjorde en hemsk och
en underbar utredning NY!
___________________________________________________________
Så säger kommunerna - så blev
det i verkligheten
Cilla Lundström,
oktober 2000
|
|