Vår utredning startade med ett telefonsamtal i februari 2000.

Medgivandet hade vi i brevlådan i september.

 

Jag ringde första samtalet till Danderyds kommun i februari 2000. Var förberedd på att få höra att väntetiden skulle vara olidligt lång och att detta minsann inte var det viktigaste som socialtjänsten sysslade med.

Men jag kom inte ens så långt. Ena socialsekreteraren var ledig för sjukt barn, och den andra halvtidssekreteraren jobbade inte den dagen. "Det här börjar verkligen inte bra" tänkte jag. Två halvtidare och tydligen en massa sjuka barn också...

Några dagar senare fick jag tag i ena sekreteraren. Till min stora förvåning sade hon att de inte hade några väntetider alls, och att vi kunde komma på informationsträff redan veckan därpå! Hon skulle bara samla ihop två ytterligare par så skulle första träffen ske. Jag blev så glad att jag glömde att ställa alla planerade frågor om hur resten av utredningen skulle göras.

Vi anmälde oss och returnerade ansökningsblanketten vi fått. Det tog några dagar, trots att jag trodde att vi var någorlunda färdiga med funderingarna. Vi var på gång i en studiecirkel och vi hade under många år haft adoption med i diskussionerna om hur vi ville bilda familj.

Nu skulle vi besluta slutgiltigt (trodde vi, men man kan ändra sig under utredningens gång och det gjorde vi också) om ålder på barnet, om vi ville adoptera ett barn, syskon eller tvillingar och om vi kunde acceptera korrigerbara handikapp. HU vad svårt! Så mycket lättare att bara ta det som kommer tyckte vi. Att bestämma sig för "vilka barn man vill ha och vet att man klarar av" var svårare.

Vi beslöt att söka så brett som möjligt; stort åldersspann, flera barn och OK till handikapp fick det bli.  Lättade och glada i hågen stolpade vi iväg till första mötet.

Socialförvaltningen i Danderyd svämmar inte precis över av resurser och pigga investeringar. Lokalerna hade så dålig ventilation att många som jobbade där fick grava allergier. Nu var ytterligare en fuskrenovering på gång och vi smet mellan uppslitna rör in till ett litet sammanträdesrum. Fönstren gick inte att öppna eftersom bilarna dånade utanför och den ena socialsekreteraren snörvlade och nös. Efter tio minuter i lokalerna kände man behov av syrgas.

Men vilka trevliga typer, socialsekreterarna! Vid det här laget var vi lite halvvana att tala om adoptioner (cirklarna gör susen!) och ett annat par visade sig ha gått en cirkel de med. Vi fyra snackade mest. Av deltagarna alltså, mest var det ändå socialsekreterarna som höll låda.

De sa vettiga saker. Delgav sina erfarenheter av adoptivföräldrar just i Danderyd. Hur barnen hade det, vilka skolor de gick i och vilka läkare som kunde något om adoptivbarn. I övrigt som en intensiv adoptionskurs; etik, hur välja land, hur bestämma ålder och hur de tänker kring utredningen etc. Kaffe med rejäla bullar...

Tre informationsträffar hade vi och jag såg fram emot dem trots att några var förlagda på morgonen som inte är min tid på dygnet. I viss adoptionslitteratur skriver författarna om dessa möten med viss ironi; att de är "frivilliga" men att ingen vågar utebli, att de känns som en fördröjning "för nu vill jag ha en unge bums" osv.

Jag fattar vad de menar. Men själv tyckte jag det var bra att lära känna sekreterarna innan de började utreda oss. Har man gått en studiecirkel och läst lite adoptionslitteratur är det kanske inte så mycket helt nya "fakta" som ges på träffarna, men det är bra att veta vad just ens egna socialsekreterare väljer ut och hur de ser på saker och ting.

Jag fick hålla igen en del. Dels hur positivt överraskad jag var - jag ville ju inte se ut som om jag fjäskade... och dels för att adoptionsfrågorna engagerar mig så djupt. Det här var ju mer fråga om att lyssna än att aktivt delta. Ibland slog jag mig lite på fingrarna inombords och tänkte att jag hellre skulle ha hållit klaffen.

Men jag spanade också in sekreterarna förstås. Lika mycket som jag tror de spanade in oss deltagare. Jag undrade hur de skulle mejsla ut de svagaste sidorna hos oss... hur de skulle komma in i vår lilla sommarstuga på ön Tranholmen och granska vårt boende... Undrade vad de skulle tänka om mig och Janne jämfört med alla andra präktiga, till synes mer vanliga par.

Efter informationsträffarna hade jag och Janne några ytterligare veckor när vi funderade på åldrar, länder, handikapp.... Hur vi skulle få färdigt huset, eller iallafall hur vi skulle klara utredningen med det lilla och högst ofärdiga (men för oss charmiga!) boende vi har.

Full av dåligt samvete för att vi sumpat chansen att sätta igång utredningen direkt, ringde jag socialsekreterarna igen. Och mailade. Nu var vi klara att möta dem i en utredningsmatch, och nu - tänkte jag - är antagligen väntetiderna så där hiskeligt långa som många andra upplevt.

Men icke. Några veckor efter samtalet fick vi vår första tid. Jag tackade alla gudar som vi har här ute på öarna.

Men veckorna kändes redan olidligt långa.

I denna mellantid gifte vi oss Janne och jag. Det hade vi i slutet av januari upptäckt att man skulle göra för att få adoptera. När vi såg det i pappren satt vi båda vid skrivbordet som så många gånger under de 15 år vi levt tillsammans. Och tittade upp. Fnissade båda två. "MAN SKA VARA GIFT!" och "VAD KUL - DET GÖR VI!"

Så den 23 mars firade vi 15-årsjubileum och vigde vi oss på Tranholmens loge. I vårsolens sken, under flaggspel, blomster och ballonger som prydde logen. Närmaste släkten var inbjudna till vigseln och vi tog emot i vardagskläder. Strax innan vigselförrättaren Bertil Karlberg kom (som vi jobbade med i Svenska Freds när vi blev tillsammans) smög vi in på toaletterna och bytte om. Janne till en blå broderad manteldräkt från Mali, jag till indisk klänning och guldbroderad röd sari. Och blomsterkransar i håret...

Ja nu var det ju inte brölloppet jag skulle skriva om. Men efter att aldrig i hela mitt liv tänkt att just bröllop kunde vara en symbol för Jannes och min kärlek måste jag säga att det var himlans kul, kärt och vackert. DET ÄR INTE ALLS DUMT ATT GIFTA SIG FÖR ATT KUNNA ADOPTERA! Det är en jättebra anledning, och jag kommer antagligen tjata ihjäl det kommande barnet om hur fint det var att gifta sig och tänka på att vi alla samlades där för att barnet skulle kunna komma.

Det var på brölloppet vi berättade för släkten om att vi skulle adoptera ett barn. Mottagandet blev med glädjetjut och rörda tårar. Härligt att ha alla samlade när vi berättade. Vi blev så stärkta av släktens reaktion att vi berättade för alla öbor och vänner som kom på kvällens bröllopsdans också.

Detta var lite kul att berätta för socialsekreterarna. Om brölloppet. För nu hade jag blivit lite taktisk, även om min entusiasm över alltihop med bröllop och adoption gjorde att jag "glömde mig" alltsom oftast och berättade utan att tänka över eventuella utredningstekniska konsekvenser. Men med berättelserna om brölloppet kunde vi illustrera att vi hade stöd av "det stora nätverket", att släkten inte skulle ha svårt att ta emot en liten ny typ och att vi till och med skulle få brottas med detta att barnet först måste "knyta an" till föräldrarna, innan hela släkten finns där och bara vill barnvakta och stötta varenda dag...

Jag tror vi hade tre möten sammanlagt efter informationsträffarna. På det första förvissade jag mig om vad de andra skulle handla om, och framför allt NÄR de skulle hållas, eftersom jag fortfarande var beredd på de där långa väntetiderna. Men de kom faktiskt aldrig riktigt, trots att det blev en sommarsemester emellan.

Det var uppdelat ungefär så här, om jag minns rätt. Första utredningsmötet var lite allmänt om hur vi resonerat om ålder, land, antal barn och hur vi kommit till adoptionsbeslutet. Andra mötet var hembesöket när de gjorde den så kallade djupintervjun. Tredje mötet var hos dem, när vi fick berätta hur vi upplevt hembesöket. Hela upplägget kändes juste, det fanns utrymme för alla parter att få sin mening hörd.

Samtalen flöt på. Jag undrade när de där urjobbiga frågorna skulle komma, det vill säga de där som jag själv accepterat bara finns utan svar, eller de som visade på total oförståelse. Eller de fördomsfulla av typen "jaha, och hur tror du att du med skilda föräldrar ska kunna..." eller "hur kan ni som är så olika tro..."

Men de kom aldrig. Långt ifrån. Jag fick ganska snabbt inse att de här människorna faktiskt var genuint intresserade av olika slags familjebildningar och konstellationer av par. Och att de också såg sig som förmedlare av våra tankar till beslutsfattarna (socialutskottet) och även till givarländerna.

Hembesöket med djupintervjun kommer att bli jobbigt, varnade de. "Ta ledigt hela dagen, även om vi slutar klockan två. Det tar att gå igenom alla frågor och berätta om sig själv."

Hualigen så vi gruvade oss. Läste om igen vad som låg till grund för att medgivande skulle nekas. Funderade på hemutredningens tio punkter och om vi hade fullständiga luckor någonstans.

Men framför allt städade vi. (Om utredarna läser detta hoppas jag de får sig ett gott skratt - det ser aldrig riktigt städat ut hos oss...) I två veckor. Alltså byggstädade och omstädade. Byggmaterial som under alla byggen ju ligger lite överallt kom i högar. Mina 100-talet rumsväxter rumstrerades om (blev riktigt bra, den ordningen har vi kvar). Mattorna fick sin årliga tvätt (de kommer väl för evigt tvättas på våren numera!). Våra fyra katter borstades, särskilt den långhåriga som lyckades dra på sig en och annan loppa dagarna innan besöket. (KATTloppa, de går INTE på barn!)

Vi omväxlande grälade och skrattade under städkvällarna. Jag som har en tendens att höja ambitionerna över det rimliga funderade ett tag på att låna grannens hus för att få ut några hundratals prylar och få stugan att kännas lite större. Som tur är lyckades Janne hindra oss från det. (I utredningen skrevs det något om att jag står för initiativ och överraskningar i förhållandet, medan Janne står för stabilitet eller något liknande.)

Alla ö-grannar deltog. Vårt hus kallas ibland för villa villerkulla för att det har lite lustiga lösningar här och var och för att våra intressen och resor har gjort att huset är präglat av många projekt och säkert några tusentals böcker. Man kommer upp på övervåningen genom en trappliknande stege som går upp till ett hål i sovrummets golv. Detta rum består av detta hål och en stor vattensäng. Och böcker på väggarna förstås. Jag har haft färg kvar i penseln efter målning ibland och använt den för att måla kuliga tassavtryck och vågor som klättrar i dörrposterna. Och lite annat.

Så grannarna ringde, erbjöd sig att komma och hjälpa till och att upprätta lagerlokal om vi behövde. Men vi klarade oss utan det faktiskt. Vi bestämde oss för att göra rent, men också att stå för att det är faktiskt så här vi bor. Och att bjuda på sill och potatis. Det är ungefär vad man snabbt kan snida ihop i vårt kök som är lite mer än 1 x 1 meter stort men inte mycket mer - och fullt av kryddor från världens alla hörn. Ja som sagt, vi bor mysigt, men inte så barnvänligt kanske. Än så länge.

Naturligtvis hade viss städning skett natten innan. Så jag hade väl inte en alltför pigg uppsyn när jag hämtade dem med båten vid bryggan i land på morgonen. Dessutom HÄLLREGNADE det. Och Tranholmen som är så LJUVLIG bara det inte regnar! Ja ja. Sekreterarna hade iallafall några slags regnjackor på sig och vågorna var inte värre än att vi kunde ta oss utan stänkande sjövatten in till vår brygga på ön. Surt bligade jag på alla vårblomstren på vår äng som nu knep ihop till oigenkännlighet, och tyvärr fick vi skippa det mest väsentliga (tomten och hela rundvandringen på vår härliga ö) och direkt gå in i vår lilla stuga.

Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Sämre kunde det nästan inte bli. Nu skulle de bara se det här konstiga huset. Och medan vi nu bygger om kommer man in i en slags källare som bara är prång och lattjo placeringar av allting. Inte kan man riktigt hänga av sig kläderna heller, ja jag menar det finns ingen riktig garderob utan en överfull bågnande hängare som i stort sett är placerad framför dörren. Slitna trasmattor i alla färger och trasiga former, olika sorters gamla tapeter och framförallt en massa böcker och färgpytsar och projekt överallt. Ja ja... VI trivs ju iallafall! (Och alla ni som är oroliga för ert hembesök - tag oss som tröst. Vi har det säkert trängre, stökigare och mindre barnvänligt än ni!)

Vi skulle dela upp oss. Socialsekreterarna skulle tala med var och en. Det var vi förberedda på, men vi hade inte helt löst hur det hela skulle ske praktiskt. Vårt hus är öppet mellan alla rum. Och det är 37 kvadratmeter stort, så man hör varandra var man än försöker gömma sig... Sekreterarna gick iallafall med på att ett par fick sitta i nybygget.

Janne och en socialsekreterare klättrade ned och upp i nybygget med extra kläder, raggsockor och utekläder (det var inte isolerat då, men fönstren var iallafall insatta). Min socialsekreterare och jag satte oss på sommarverandan. Det var hon som nös av den dåliga luften på socialkontoret, så jag tänkte att hon behövde en rejäl luftning. Det är ganska dragigt där på verandan...

De hade ett formulär med ca 100-talet frågor. Antecknade svaren, det var inte många kryssfrågor och det är ju bra. Färdiga alternativ brukar vara så underligt formulerade.

Lite om ens bakgrund, uppväxt och familjeförhållanden. Ungefär som jag läst i "regelboken".  Lite om hur vi träffades och vad vi föll för hos varandra, hur förhållandet utvecklats och hur vi ser på våra roller. Lite om vilka vänner vi har, vilken kontakt med släkten och hur vi umgås med barn och vad vi tycker är viktigt i barnuppfostran. Och hur man ser på sig själv idag.

Man kunde svara ganska fritt. Jag förvånades över hur lite taktisk jag var. Det kändes som att jag kunde ändra, lägga till och komma tillbaka till frågorna om jag ville. Jag kunde svara långt eller kort, ändra mig och säga vad som nog egentligen var viktigast.

Känslan var att "jag kan ju det här". Jag vet ju faktiskt ungefär vem jag är och vilka vi är, iallafall på det här planet. Utredningen är ingen freudiansk analys precis. Det var enkla, men relevanta frågor. Sådana som jag nog själv skulle ställt om jag skulle behöva bedöma om en annan människa var kapabel att ta emot ett adoptivbarn.

Det slog mig. Att den svåra uppgiften hade inte vi. Den hade socialsekreterarna. Jag skulle själv aldrig kunna bli socialsekreterare - det är för svårt att både vara öppen och att hålla sig till gränser och att med detta som grund bedöma andras förmåga att vara föräldrar.

En fråga var hur jag såg på disciplin och barn. Jag som avskyr det ordet tänkte jag. Sen sa jag det också. Och svarade istället något om gränser, medan jag funderade över hur sjutton socialsekreterare som INTE gillar att ha makt över folk arbetar. Det måste iallafall vara ett otroligt utmanande jobb. Utvecklade också.

En annan fråga fick mig att se hela socialnämnden framför mig. Politiker som är mina grannar, på fastlandet, som jag träffar på Konsum och på torget. Män och kvinnor i stora Djursholmsvillor som ofta är lite äldre och som jag INTE vill dela mitt inre liv med. Som fick mig att känna obehag över att behöva förklara mig för att få barn. Hur vårt samliv är. Varför i helskotta ska jag behöva dela med mig av vårt mest intima tänkte jag. Det är VÅRT! Och dessutom inte barnets! Och för allt i världen INTE NÄMNDENS! Jag mumlade något och frågade varför detta frågades.

Förklaringen var ändå någorlunda godtagbar. Man ville kolla att detta inte var ett stort problemområde som paret måste lägga mycket kraft på. Att man kommit över kriser som kan ha uppstått om man försökt göra barn en längre tid, eller att man iallafall hade en gemenskap i detta så att det inte hindrade full fokus på ett barn. Att jag visade integritet vid frågan tolkade hon som att detta inte var ett problem sa hon, och så gick vi vidare.

Tja. Det finns mycket att tänka om detta. Jag undrar om hur ett svar där jag broderat om ett mycket livligt och passionerat älskogsliv skulle tolkats. "Jo, vi experimenterar mest varje dag, och grannarna är ofta med." Eller hur det skulle accepterats om jag sagt att "Nä, vårt förhållande bygger inte alls på sex, vi onanerar var för sig och har det jättebra." Eller att "jo vi går i en superbra sexterapi just nu för vi har haft det så jämrans trist en tid". Att ställa frågor om adoptivsökandes sexliv ställer verkligen omöjliga frågor på sin spets: VAD ÄR ett normalt och bra sexliv och vad är det som säger att ett normalt sexliv är bra för föräldraskapet? Eller rättare sagt HUR ska ett sexliv vara för att man ska vara bra som adoptivföräldrar?

När vi i regnet skjutsat hem sekreterarna jämförde vi varandras samtal förstås. Ingen hade tyckt det var särdeles svårt, fast jag hade reagerat häftigare på sexfrågan. Men ingen av oss hade iallafall svarat så att vi behöver känna oss blottade nästa gång vi går på Konsum. (Frågeställningen kom inte heller med i det som skrevs i utredningen.)

Sen gick sommaren och sekreterarna hade semester, och någon gång i augusti gick vi till en läkare för att kunna skicka läkarintyget med i utredningen (det ska vara så färskt som möjligt). Och så skrevs referensbreven och skickades in.

Janne och jag hade fortfarande svårt för det där slutgiltiga att bestämma oss för "vilka barn vi klarar av". På mötet efter hembesöket gav utredarna oss lite respit till. De skulle skriva utredningen under sommaren, och vi kunde höras per telefon om ålder och antal barn. De föreslog att vi kunde söka första alternativ, andra alternativ etc. Men hur skulle det tas i givarländerna, funderade vi. Kanske skulle de då "ligga på" vår ansökan till det år de fick en av våra konstellationer av barn till sig?

Vi funderade hela sommaren. Kände oss beredda att ta emot fler barn och tycker om tanken på att syskon har stöd av varandra i familjen. Men i ett syskonpar är ju den ena lite äldre, och kommer snart att få samhällets krav på sig att gå i skola mm. Skulle vi klara att ha ett barn hemma, och att kämpa för att det andra fick bra hjälp i skolan? Kanske. Men kanske skulle de utmaningarna vara bättre att ta i en andra omgång, när man lärt känna skolpersonal och andra myndigheter.

Det hela löste sig på ett annat sätt. Vi hittade det land och det ställe vi ville adoptera från. En ö i brasilianska Amazonasfloden, Tupinambarana och staden Parintins. Barnen där är mycket sällan syskon. Vi lät det bestämma. Hur vi gör om Brasilien eller Parintins inte skulle fungera får vi se då. Man får ta ett steg i taget...

I slutet av augusti fick vi utredningen per post, och den var hjärtans positiv. Cirka fem A4-sidor och ett bra urval av uppgifter. I stort sett speglade den vår bakgrund, vårt förhållande, våra arbeten, intressen och vårt nätverk. Det värmde att se utredarnas formulering (som säkert är standard)  "...att Jan och Cilla har de bästa förutsättningarna att ...." och förslaget om att bevilja oss adoption. Vi föreslog några ändringar som de tog rakt av till den slutgiltiga versionen.

Den 20 september hade utskottet möte. Vårt ärende var säkert ett av femtio, och säkert inte ett knepigt sådant. Jag ringde utskottets sekreterare efter mötet. "Jo, vänta nu...." ...blädder blädder.... "jo här är det, och det beviljades". Lite trött röst hade hon. "VAD BRA, HURRAAA" sa jag och jag hörde hur kvinnan i luren vaknade upp bland alla papper. "Ja du, det är ju faktiskt ett viktigt beslut det här... grattis!"

Och jag bara måste fråga: "Var utskottet enigt?" För att få höra att "Ja, vi var HELT eniga."

 

Föräldrakörkortet i hamn!

 

Cilla Lundström

6 oktober 2000

________________________________________________________________

Så valde vi land

 

Tillbaka till hur hemutredningar går till

Startsidan