Hur vi upplevde vår utredning

Hur vi upplevde vår utredning.

Vår adoptionsutredning är en mycket speciell historia och jag har funderat hit och dit om den har något värde för andra att ta del av.

När jag i andra situationer börjat berätta om hur vi upplevt det har jag mest mötts av kommentarer som:

-Ja, ja.... för oss gick det ju så bra-då är det säkert en hel del fel på er.

-Stackars er! Men alla passar ju inte till att vara föräldrar och soc vet ju bäst.

Eller också har vi lyckats skrämma de som ännu inte kommit igång med sin utredning och det är ju inte alls meningen. De flesta utredningar går ju som en dans.

Att jag nu på det här sättet väljer att berätta hur vi upplever det beror på att jag vill visa att även om det verkar hopplöst så kan det lösa sig. Och om flera får problem med sina utredare kanske våra erfarenheter kan hjälpa till med lösningar. Vi vet att det är extremt ovanligt med problem liknande våra och jag vill absolut inte skrämmas.

Jag vill också trycka på att det är viktigt med utredningar innan man får adoptera och att de punkter som normalt gås igenom är viktiga och riktiga.

Vi såg fram emot vår utredning med nervös förväntan och kunde aldrig i vår vildaste fantasi tänka oss vilken mardröm det skulle bli.

Nu blev det till sist så att vi fick gå igenom två utredningar-först mardrömmen och sen efter en del gråt, panik, misströstan, möten och samtal fick vi göra en ny utredning. Den nya utredningen lejdes ut till en grannkommun och blev en riktig "lyckodröm" i jämförelse med den första.

Bakgrund.

För att allt ska bli förståeligt börjar jag med att beskriva vår bakgrund.

Jag är själv adopterad(svensk) och kom till världens underbaraste föräldrar när jag var 5 månader gammal. I familjen fanns då redan min biologiska halvbror, som är 4 år äldre än mig och kom till mamma och pappa när han var dryga året.

Hela mitt liv har barn varit mitt stora intresse och jag har alltid drömt om att få många barn, minst 5. Jag utbildade mig till förskollärare och har vid det här laget arbetat över 20 år inom barnomsorgen.

Jag gifte mig med en kille från Afrika och fick en dotter- kulturchocken/krocken gjorde att vi ganska snart skilde oss och jag levde ensam med min dotter tills hon började i skolan.

I det läget träffade jag min "lilla gubbe".

Han var också skild och hade en dotter som var precis 1 år äldre än min, och en son som var 2½ år yngre än dottern. Barnen bodde hos hans exfru.

Hans mamma var också adoptivbarn. Men hennes biomamma, som blev gravid som 17-åring, hade funnits med i hela hennes liv och fungerade vid det här laget som en extramormor.

Vi flyttade efter ett år till det hus han hyrt ända sen skilsmässan och som vi senare köpte, det låg bara ett stenkast från det hus där hans barn bodde med sin mamma. Vi tyckte att det skulle göra det enkelt för barnen om vi bodde nära varandra.

Det enda problemet var att hans exfru inte ville att han skulle träffa barnen och eftersom han är en högst vanlig och normal pappa upplevde han det som väldigt jobbigt. Det tjafsades om det mesta och för att barnen överhuvudtaget skulle få se sin pappa måste soc kopplas in.

Vi visste ganska snart att vi inte skulle få några biobarn och pga våra adoptionserfarenheter tyckte vi att adoption var helt OK istället. Men vi förstod också att vi måste få ordning på umgänget till hans barn innan vi ansökte om en utredning. Att det sen skulle ta nästan 10 år innan vi fick någotsånär fason på det problemet kunde vi inte drömma om.

Vid skilsmässan fastställdes inte umgänget eftersom min man då trodde att det kunde vara en nackdel-han hoppades på att barnen skulle kunna komma oftare om inget var fastställt. Tyvärr blev det istället så att han nästan aldrig såg dem, och för att kunna få hjälp av soc måste umgänget först fastställas och det tog flera år eftersom exfrun överklagade den utredning som gjordes. Hon hävdade att utredarna var partiska som tyckte att barnen skulle få umgås med sin pappa både på helger och den vecka han pga sin skiftgång var ledig varje månad. Följden blev att en utredning på utredningen gjordes.

Vi var många gånger på väg att bara ge upp, men enligt barnpsyk(vi gick där i flera år)skulle barnen när de blev större inse och förstå hur allt låg till och det skulle då vara bra om vi fanns till för dem. Och under tiden slet både vi och barnen väldigt ont. Så småningom blev det som barnpsyk sagt, allt drevs till sin spets, och eftersom vi, vid det här laget, inte hade något större förtroende för vår socialförvaltning gjordes en vårdnadsutredning av en grannkommun. Flickan hade redan bott hos oss i 1 år, men pojken, som var yngre, blev kvar hos mamma.

Som vi ser det var största problemet det att mamma skulle ha allt eller inget och för barnen var det så att de måste välja mamma eller pappa. Och fast vi tappade en del av kontakten med pojken bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Om och när han behövde oss fanns vi ju där. (Han kom också hitflyttande så småningom-som 19 åring).

Och nu började det äntligen bli dags för oss att få börja tänka på oss själva och det barn vi så hett längtade efter.

Utredning nr 1 (den hemska).

Det enda vi visste helt säkert om adoption var att vi måste ha en utredning. Och någonstans hade vi också hört att Adoptionscentrum fanns. Vi slog upp deras telefonnummer och ringde och bad om information. Det kom en hel lunta som vi glatt slängde oss över.

Det första som slog oss och som också slår en hel del andra är att man måste vara gifta. Inga problem-finns det en bättre anledning att gifta sig än att man väntar barn?Med tanke på hur länge vi bott ihop och att vi redan har tre barn i familjen, kändes ett kyrkbröllop lite överarbetat. Vi hade ju dessutom något helt annat vi ville lägga pengarna på så småningom.

Vi gjorde det enkelt och bokade tid på kommunalhuset, där vi inför min mamma, ett vittne(gravid i nionde månaden) och två fnittrande tonårsdöttrar lovade varandra evig kärlek. Vi blev lite störda av att tjejerna fnittrade i denna allvarliga stund, men de blev snabbt förlåtna när de förklarade varför....... kommunalrådet hade placerat oss med ryggen mot fönstret och det bar sig inte bättre att bakom oss syntes Domus stora skylt "Tack för besöket. Välkommen åter". Till brölloppsmiddag åt vi pizza och sen fick den nyblivne äkta mannen åka till sitt arbete.

Nu kunde vi äntligen anmäla oss till soc för att få vår utredning gjord.

Efter några månader fick vi veta att de hade så mycket att göra, men skulle höra av sig när det blev dags. Under tiden lusläste vi den information vi fått av AC och anmälde oss som medlemmar hos dem. För att vi sedan när utredningen var klar skulle slippa vänta extra betalade vi sökandeavgift och skulle då få tillgodoräkna oss den här tiden.

Vi började fundera över vilket land som skulle vilja ha oss som föräldrar och eftersom vi var 39 år gamla, gifta förut och med barn tidigare begränsades urvalet lite. Vi kände heller inte för att lämna våra tonårsdöttrar ensamma för länge och därför föll några länder bort. Till sist tänkte vi så här-att vi pga vår ålder inte skulle få ett litet barn(vi hade läst oss till det i ACs broschyrer) och om vi fick ett större barn kanske det vore nog jobbigt för barnet att byta hem, språk, matvanor, vänner och dessutom helt plötsligt få föräldrar. Och då kanske det vore enklare om han/hon inte såg så annorlunda ut också. Om vi då accepterades av något land i östeuropa eller så skulle det också vara enklare att resa tillbaka flera gånger. Men vi trodde också att de utredare vi fick skulle hjälpa oss med våra funderingar och kunna råda oss..............

Precis som de flesta blivande adoptivföräldrar både längtade och bävade vi inför utredningen, men vi tyckte att vi hade en del på plussidan.......

* Barnvana-genom våra stora barn-mitt jobb-vi hade också i flera år varit stöd/fosterhem till en flicka jämngammal med min dotter och jag hade också i flera år varit personlig assistent till en autistisk kille(också adopterad)som vi senare varit stöd/kontaktfamilj till. Alla våra vänner har barn....... *-Adoptioner i familjen-både min, min brors och min svärmors erfarenheter av adoptioner är positiva.......

* De bekymmer vi haft runt barnen har vi tillsammans kommit igenom...... Och våra stora barn mådde bra med tanke på allt tjafs som varit...... De platsade alla tre inom ramen för "Välartade och trevliga ungdomar"......

* Vi lever ett bra liv-trivs med varandra-har ett bra nätverk-har många olika intressen-har stabil ekonomi-trivs med våra arbeten och med vårt hem.

Även om vi inte tog allt för givet tyckte vi inte att det borde bli några större problem. Vi hade inget större förtroende för vår kommuns assistenter, men tänkte att det här var ju en helt annan sak än den konflikt vi fått leva med så länge. Så när de äntligen efter 8 månader kom på första hembesöket kände vi oss positiva och förväntansfulla.............. och allt gick fel..............

*Det första de sa när de kom in genom dörren var:-"Vi har inte pratat med våra kollegor om er! "(---Varför sa de då så?????)

*Det här var deras första adoptionsutredning, men det skulle nog gå bra. (Båda var vikarier). (---Hoppsan, vad svarar man på det???)

*Varför skulle vi, som hade tre gemensamma barn redan, adoptera?(---Även om vi tillsammans kan räkna ihop till tre barn, så är de inte gemensamma---och spelar det någon roll???)

*Det är bara problem med adoptivbarn. De hade inget positivt alls att säga om adoptioner. (---Och ändå är det så pass många som adopterar..... och adopterar igen. Något är väl i alla fall bra???)

*Vi var för gamla för ett litet barn. (---Hade nyss fyllt 40 och redan dags för soptippen???)

*Ett större barn skulle ha för mycket problem och det skulle inte vi klara av. (---Och det visste de efter ½timme i vårt kök???)

*Referenter skulle vi inte bry oss om. De skulle bara tala väl om oss! (---Och varför har man annars referenter???Sen är det ju också ett måste i adoptionssammanhang. )

Kommentarerna i parenteserna är mina så där nu i efterhand. När de var här svarade vi artigt och vänligt men med stigande panik. Vad är det som händer?Ska det vara så här?Driver de med oss?

Vi vet nu att vi skulle bett om att få byta utredare, men vi trodde då att vi bara var överkänsliga och att de verkligen måste kolla att vi visste vad vi gav oss in på. Men känslan av att de kunde ha kollat det utan att vara negativa, ironiska och sarkastiska gick inte över.

Hela utredningen fortsatte sedan i samma spår och vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Klagade vi hos deras chef kunde vi ju bli bedömda som "bråkiga" och den risken vågade vi inte ta.............

Vi tyckte att djupintervjun gick "så där". Man kan inte precis påstå att vi kände det som vi diskuterade-utan de frågade, vi svarade och de antecknade. När de gick tyckte de, med ett leende att det hade gått bra-men de hade inte bestämt sig ännu????Vi började på allvar tro att vi var konstiga på något sätt, men teg och led..........

Sen var det dags för genomgång av intervjun och då kom den stora chocken.......

Vi träffades nere på soc och de hade tapetserat väggarna med anteckningar på stora papper. Vi såg först bara en massa röda pilar kors och tvärs, men det som också stod skrivet där var bara för mycket-först trodde vi att de tagit fel papper, det var en helt annan familj som beskrevs där........

När vi summerade kom vi fram till att de tyckte att vi:

-Hade dåliga familjerelationer.

-Redan hade tre gemensamma barn.

-Ville adoptera för att ena familjen.

-Var för aktiva och hade för mycket att göra.

-Haft problem för nära bakåt i tiden.

-Hade stor risk att drabbas av problem framåt i tiden.

Jag grät, min man rasade och assistenterna log................................

Vi gjorde en skrivelse där vi förklarade våra ståndpunkter och hur vi upplevde vår familj och det vi hade gått igenom.

(Vid det här laget hade det gått över två år sedan min mans dotter flyttat till oss och även om vår familj som sådan är lite ovanlig behöver det inte betyda att vi har dåliga relationer och att vi behöver enas. Sen att de tyckte att vi var för aktiva???Vilka par med tonårsdöttrar har inte en del järn i elden?-vi åkte slalom, for på tältsemester i Danmark, åkte till Turkiet, skjutsade flickorna till pingis och ridning, hämtade efter disco på nätterna och sånt som alla andra tonårsföräldrar gör(eller borde göra). När vi behövde en stund för oss själva tog vi motorcykeln och åkte på en liten tripp, ibland på ett par timmar och ibland på några dagar med tält och spritkök.

Har man småbarn i familjen blir det lite andra övningar förståss-en stund i lekparken, åka till badhuset, små skogsutflykter, hälsa på en lekkompis eller helt enkelt skrota omkring hemma på gården. Och det ena behöver inte utesluta det andra-vi är ju två vuxna i familjen. Och att vi skulle få problem senare det fick vi ingen förklaring till. Vi tyckte att eftersom vi klarat de problem som tidigare fanns borde vi väl klara framtidens eventuella krumbukter också. )

Vi hade ett extramöte med våra utredare där vi förklarade hur vi tyckte och kände inför deras funderingar och de skulle sedan tänka igenom hur de skulle göra sa de. En kommentar de fällde under det här mötet glömmer jag aldrig:

"Ni som känner så många barn, kan ni inte leka med dom????"

Under tiden vi väntade på att utredningen skulle skrivas ut ringde de många gånger för att "komplettera" sina uppgifter.

De hade missat hur stort hus vi hade, när vi träffats, vilka föräldrar som levde och inte och en hel del andra data.

Vi blev sen igen nedkallade till soc för att få läsa vår utredning.

Om vi grät och rasade innan var det inget mot hur vi nu kände det. De hade inte tagit till sig något av det som vi pratat om. Inget i utredningen kändes sant. Allt vi hade sagt hade vridits till något negativt. När vi högljutt protesterade att det de skrivit inte var sant svarade de: "Vi bedömer det så. " Och sen var det inte mer med det.............

Ett exempel:På en fråga om vilket land vi ville att vårt barn skulle komma ifrån svarade min man att det inte spelade någon roll egentligen, men om vi fick välja, och eftersom vi kanske skulle få ett äldre barn, skulle vi om vi fick välja på Brasilien och Estland välja Estland eftersom det skulle bli enklare med omställningen för barnet, eftersom barnet då skulle vara mer likt oss, det skulle också vara lättare och billigare att resa tilbaka senare. ----Och i utredningen står det att vi vill ha ett barn från Östeuropa eftersom barnet då var mer likt oss och att det skulle bli billigare..........

Den skrivelse vi hade skickat in låg som bilaga och därför stod en sak i utredningen och en helt annan i bilagan och det såg ju konstigt ut.

Det stod också att vi var konfliktbenägna och hade reviderat våra uppgifter och i omdömet stod:-"De ser inte att de barn de har är deras gemensamma barn eftersom barnens andre förälder finns i bakgrunden och stör. "!!!!!!!! ??????

Vi upplevde det som hela vår utredning hade varit en diskussion om huruvida våra barn var våra gemensamma eller inte-ordklyverier på högsta nivå. Vi hade helt riktigt hävdat att barnen var våra men inte gemensamma-de hade ju flera föräldrar i livet än oss. Vi har aldrig påstått att de andra föräldrarna störde-bara hävdat att de finns...................

Vi upplevde hela utredningen FEL-fylld av missuppfattningar, rena lögner och negativa vinklingar, men var ändå tvungna att skriva under att vi hade läst den........

Vi fick också veta att vi kunde närvara på socialutskottets möte och även om vi vid det här laget egentligen inte orkade mera kände vi att vi var tvungna att gripa efter sista halmstrået.

Alldeles innan utskottets möte ringde de och ville att vi snabbt skulle fixa ett läkarintyg-det måste vara med sa de, och dumma vi trodde att de hade ändrat sig och skulle förorda oss-varför skulle vi annars ha ett läkarintyg?---Men det var precis som tidigare-de lekte katt och råtta med oss....................

Precis 14 månader efter det att vi hade lämnat in vår adoptionsansökan var det dags. Vi hade beväpnat oss med argument och med panik inställde vi oss på mötet.

Vi fick god tid på oss att lägga fram våra synpunkter och argument för en församling som bestod av för oss helt okända personer. Senare gick det upp för oss att en del av de närvarande var anställda på socialförvaltningen som chefer till våra utredare, men det visste vi som sagt inte då. Vi var de enda som presenterade oss.

Vi berättade hur allt hade gått till, hur vi hade känt det under utredningstiden och som slutkläm frågade min man:-"På grund av att jag har kämpat för att mina barn ska få ha både sin mamma och pappa är jag olämplig som adoptivförälder-Hade jag varit lämplig om jag struntat i dom??????

När vi kom hem alldeles utpumpade insåg vi att vi ändå var tvungna att göra middag och for till affären. På vägen dit ringde mobilen och vår utredare meddelade att vi fått vårt medgivande......... !!!!!!!!!!!!

HURRA!!! YIPPEEE!!! Vi stannade bilen och grät av lycka.... det gick bra, vi skulle få vårt barn, äntligen-Julen var räddad!!!!!

Vi levde i ett lyckorus över hela julen ända tills vi på nyåret insåg att det medgivande vi fått inte var värt ett dugg........... Vi hade ju inbillat oss att utredningen skulle rättas till så att den blev som en utredning ska vara------men inte............................... ÄR UTREDNINGEN KLUBBAD SÅ ÄR DET DEN SOM GÄLLER!!

Men, skam den som ger sig........... Efter det att AC läst vårt missfoster till utredning och precis som oss konstaterat att den var oanvändbar började vi ringa runt för att söka hjälp.

Vi ringde kommunen, AC, advokater, ACs kontaktpersoner, länsstyrelsen och alla andra vi kunde komma på-när vi ändå inte kom någon vart ringde vi igen och igen och igen. Till sist (efter 5 månader) fick vi till en träff med förste socialsekreteraren och avdelningschefen på vår socialförvaltning(vi kände då igen dem från socialutskottets möte). Vi la än en gång fram våra synpunkter och de lovade att fundera på saken och återkomma. Och eftersom vi under så många år haft med soc att göra och fått springa på oräkneliga möten som aldrig lett till något konkret tog vi inget för säkert utan frågade vänligt om det alltså inte var som vanligt-Ett möte för mötets skull?-Men NEJ DÅ! Det fick vi inte tro-De SKULLE höra av sig snarast med besked om vad som skulle kunna göras för att hjälpa oss........................................

När vi i december ändå inte hört något skrev vi ett brev till socialnämnden och bad om att få medgivandet förlängt....... förklarade att vi efter ett möte i maj strax skulle få besked av avd chefen och att vi nog tyckte att det var "strax nu" så han skulle nog höra av sig endera dagen..............

Och det gjorde han också!!!!!! Redan efter ett par dagar ringde han och erbjöd oss en ny utredning, och eftersom han förstod att vi inte hade något förtroende för vår egen kommun skulle en annan kommun vidtalas..... PUH!!! ..... över två år till ingen nytta och vi var LYCKLIGA över att få börja om från början.

Utredning nr 2(den underbara).

Vi vet nu att den här utredningen gick till precis som en utredning ska gå till, men efter mardrömmen vi tidigare haft kändes det nu underbart.

Det gick några månader innan vi skulle få vårt första hembesök och vi var NERVÖSA!!! Men när vi såg våra nya utredare på gården var det bara på vippen att vi rusade ut och kramade dem-det var samma härliga tjejer som tidigare haft hand om vårdnadsutredningen i samband med umgängestvisten...............

Nu släppte allt-det blev så enkelt-de visste ju precis hur allt hade gått till och de kände ju både oss och barnen.

Vi fick veta redan vid första mötet hur allt var upplagt, vad som skulle gås igenom och hur många möten vi skulle ha. Sedan pratade vi rent allmänt om adoptioner och hur vi funderade runt barn, ålder och olika länder....... Och de kunde svara på många av de frågor vi hade.......

De visste precis vad som skulle ingå i en utredning vi arbetade tillsammans igenom de punkter som ska gås igenom. Och de lyssnade och förstod vad vi sa och menade-var det sen något de undrade över frågade de igen.

Vi hade önskat en medgivandeålder upp till 6 år för att vi då trodde att vi skulle ha större möjligheter att verkligen passa in i ett land. Men våra utredare tyckte att vi skulle skriva 0-2 år(dvs ej ännu fyllt 3 år, som det hette då). De var helt säkra på att vi ändå skulle ha många länder att välja på.

Det kändes verkligen skönt att bli behandlade som människor och under den här tiden växte vi flera meter och kom upp på marknivå igen.

Målsättningen var att utredningen skulle bli klar innan semestern men våra utredare ville kolla extra hur en perfekt utredning skulle läggas upp. De ville att om vår kommun senare också hade utredare som behövde en "mall" skulle de kunna använda sig av vår utredning. Vi fick vårt efterlängtade medgivande i september precis 9 månader efter det att vår avdelningschef erbjöd att vi skulle få en ny utredning gjord av en annan kommun.

Allt som allt tog det 3 år att få en användbar utredning och medgivande.

Och sen då?

Vi har JOanmält vår kommuns agerande. Men tyvärr gjorde vi inte det på en gång utan väntade tills vi kommit hem med vårt barn och därför händer INGENTING.

Är ärendet äldre än 2 år är det för gammalt för att JO ska agera.

_________________________________________

Eva och Christer