Ensam kan bli stark familj! Delar av denna artikel publicerades i tidningen Voice vårnummer 2001. Några faktarutor publicerades i Expressens söndagsbilaga september 2001

Fakta om singeladoptioner Singlar berättar Så går adoptionen till Så utreds du Ulla-Stinas adoption Evas adoption Solveigs adoption Så jobbar Barnens vänner Skriv om din adoption!

Att få barn är en av de största händelserna i livet. Kanske har mannen som man vill ha barn med ännu inte kommit in i ens liv. Längtan efter barn växer. Istället för att förbli barnlös framstår ensamstående adoption som ett alternativ för allt fler. För många till och med mer lockande.

Allt fler ensamstående kvinnor adopterar. Den typiska singeln som adopterar är en 35-45-årig välutbildad kvinna som bor i storstad och arbetar i vård- eller utbildningssektorn. Hon har inga problem med sina relationer till män, men ställer höga krav på den man som ska bli far till hennes barn.

Drömmen för många adoptivföräldrar är att få ett litet barn. För ensamstående finns möjligheter att ta emot ett spädbarn, men man kan också välja ett lite äldre barn eller ett barn med lindriga handikapp. Då finns det fler länder att välja bland. De äldre barnen har överlevt den bräckliga spädbarnstiden, klarat tidiga trauman och ofta blivit viljestarka, intressanta individer. De har redan egna kunskaper och färdigheter, lär sig snabbt att kommunicera och kan berätta om sin bakgrund. Men det kan ta längre tid för ett äldre barn att bli bekväm med de svenska levnadssätten. Det kan vara svårare att våga lita på adoptivföräldern efter de tidigare ofta många separationerna, att återetablera förtroendet för en trygghet och kärlek som består.

I barnets och kvinnans väg till varandra genom adoptionen skapas starka familjeband. Bådas vägar till mötet är alltid unika, hisnande historier som vittnar om styrka och längtan att få förenas. För evigt.

Dat - Han som lyckas!

Ulla-Stina Jönsson gjorde sin adoption på egen hand när hon 1995 hämtade sin son i Vietnam. För att en sådan adoption ska godkännas av NIA, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, krävs särskilda skäl som att man har mycket nära relationer eller släkt i landet.

Att välja adoptivland var lätt för Ulla-Stina eftersom hon jobbat i svenska biståndsprojekt i Vietnam på 80-talet. Där lärde hon sig vietnamesiska och fick nära vänner.

– När jag kom upp i 35-årsåldern och ville ha barn hade jag hela

tiden en bild av att det var något jag ville när jag hade en bra relation, det var så knutet till det. Det tog tid att låta tanken på adoption mogna, ungefär fem år.

Ulla-Stina såg framför sig en flicka på omkring 1,5 år. 1993 hade hon bestämt sig och kontaktade socialsekreteraren i Solna. Hon var själv ensamstående mamma till två barn och väldigt positiv till Ulla-Stinas adoption. Hon inte bara utredde utan stöttade och gav kontakter till andra i Solna som adopterat.

– Min syster hade två adopterade barn, men det blev ändå ett stort steg att berätta för min mamma. Jag tog sats, och mammas första reaktion var, ”usch vad synd att vi bor så långt ifrån varandra, jag kan inte hjälpa dig!”. Så jag fick mycket stöd av henne.

Hon talade med NIA, den statliga myndigheten i Sverige. En av Ulla-Stinas läkarkontakter i Vietnam skötte samtalen med ett barnhem för hennes räkning. Det utsågs så småningom ett barn. En flicka.

– Jag åkte ned, och tänkte mig en vistelse på någon månad. Men väl därnere hade min kontakt ordnat det så att jag skulle betala pengarna direkt till barnets biologiska mamma - inte till läkarkontakten som jag trodde. Och jag som bott där, sett hur vi människor kan bli när vi lever fattigt och hur korruption fungerar. Hur skulle jag kunna förklara för barnet att jag betalat mamman direkt för att få henne? Jag var tvungen att säga nej och avbryta kontakten.

1995 var det inga problem att stanna i Hanoi. Ulla-Stina besökte barnhem runt hela staden, träffade många barn, men inga var klara för adoption. Alla kontakter och undersökningar som adoptionsorganisationer och myndigheter annars sköter gjorde Ulla-Stina själv på plats – lika noggrann med att adoptionen skulle göras etiskt och så att det inte blev fråga om ett ”barnköp”.

Under besöken hade Ulla-Stina träffat många äldre barn. Det fick henne att känna att det skulle kunna fungera lika bra. Bilden av det lilla barnet försvann.

Ulla-Stina cyklade till och från barnhemmen. En dag gick hon in på ett café för att få sig något att dricka, innan hon trampade vidare den mil hon hade framför sig. Där satt en fransyska hon började småprata med. Det visade sig att kvinnan var i Hanoi på snabbvisit för att ordna ett utresevisum till ett barn hon skulle adoptera. Barnet fanns på ett barnhem i Saigon, södra Vietnam.

Kvinnan hade ett barn sedan tidigare och visade bilder. Ulla-Stina fick adress och telefonnummer till barnhemmet i provinsen Kien Giang. Hon ordnade så att en annan läkarvän ringde till barnhemmet för att fråga om det fanns några barn som var i behov av adoptivföräldrar. Det fanns det! Och iväg söderut for Ulla-Stina för att träffa en flicka på ca 7 år som behövde familj och var klar att adopteras.

– Flickan avvisande mig helt, berättar Ulla-Stina. Hon var klart äldre än 7 och förstod att adoption innebar att flyttas långt bort. Hon sade att ”nä den gamla tanten vill jag inte ha” - och så fick det bli.

Annat var det med flickans lillebror. Han och Ulla-Stina fick kontakt direkt. Men det kändes lite konstigt först. Ulla-Stina hade ju kommit för flickans skull.

– Nisses och min kontakt kom så direkt, och när jag berättade detta för barnhemspersonalen sade de att ”ja, vi får väl fråga honom”. Och han ville!

Ulla-Stina bodde på barnhemmet i två veckor. Barnen var organiserade som i små familjer, liksom syskongrupper med barn i olika åldrar. På så sätt kunde de större finnas till för de mindre, och de mindre hade alltid någon som bar på dem och såg till dem. Ingen passivitet eller kontaktlöshet rådde.

Nisse gick i skolan på morgnarna. Ulla-Stina och han kunde umgås

lite varje dag och så småningom lära känna varandra. Det var ovisst hur lång tid den formella adoptionsprocessen skulle ta. Ett problem var att Ulla-Stina hade medgivande i Sverige för ett litet barn. Men med hjälp av barhemmets faxapparat, barnhemsföreståndaren och socialsekreteraren i Solna, ordnade de fram ett nytt medgivande.

Så fort all pappersexercis var klar och de vandrade ut från hemmet blev Nisse mycket pratsam; ”vad heter det, vad gör man med det...”

Nu var det Ulla-Stinas tur att åka upp till Hanoi för att få utresevisum för Nisse. Det tog bara en vecka att få det sista pappersarbetet klart.

De kom hem på svenska nationaldagen. Hela Sverige flaggade för Nisse 6 år, som frös. I Sydvietnam är det sällan kallare än 25 grader.

Socialsekreteraren kom hem till dem med en blomma.

Första månaden hette Nisse bara Dat, som är hans vietnamesiska namn och betyder ”Han som lyckas”. Ulla-Stina översatte och läste många bilderböcker och bland dem var Olof Landerströms Nisseböcker favoriterna.

– Jag föreslog att han också skulle ha ett svenskt namn, men han ville inte. Så en dag valde han namn själv. ”Om jag ska ha ett svenskt namn kan jag ha samma namn som han i böckerna, och hans mamma är ju ganska lik dig också - samma skor”. Så fick Dat heta Nils Dat Jönsson.

– Första året talade vi vietnamesiska hemma, berättar Ulla-Stina. Det var skönt för honom att ha någon som kunde förklara allt det nya, och så är ju det vietnamesiska något han och jag har erfarenhet av och delar.

Nisse gick i förberedelseklass med en ambitiös lärarinna och en skola som inriktade sig på social träning, där språket fick komma av sig själv.

– Han kom igång snabbt, är en pratsam person men det tog en tid att förstå de svenska sociala koderna. Det blev konflikter i början. Han kunde hoppa på en kamrat bakifrån på skämt, som togs som invit till slagsmål.

Nisse är nu snart tonåring och bryter fortfarande efter 6 år i Sverige, man han kan uttrycka sig väl. När han kom till Sverige var han inne i eller hade just passerat den kritiska ålder då man tappar förmågan att härma som barn gör.

– Ibland är det lätt att han åker snålskjuts för att man känner varandra och förstår ändå, och när jag pressar honom lite för att han ska förtydliga sig språkligt kan han blir arg. Det gäller att skynda långsamt och inte pressa för att undvika att det blir en fixering.

Testerna för invandrarsvenska klarar han bra, men ännu finns några

språkluckor. I skolan klarar han sig bättre än genomsnittligt, och matte har han särskild talang för.

Mor och son gjorde en återresa till Vietnam för tre år sedan och besökte barnhemmet, Nisses två systrar och hans biologiska mamma. Språket kom tillbaka, och Nisse fick en verklighetsbild av det land han levt sina första år i.

– Det var som om det föll på plats, hela hans tillvaro. Innan relaterade han allt han upplevde i Sverige till hur det var i Vietnam. Resan blev en bekräftelse på att det som finns i hans huvud inte är en drömbild, utan en verklighet. Hans – och min.

”Att adoptera är det bästa jag gjort”

Mormor och lilla Agnes, snart två, hörs i bakgrunden när Eva Svensson 49 år berättar sin adoptionshistoria i telefonen.

– Jag har alltid velat ha barn. Haft trevliga killar och bra relationer, men tänkte alltid att det skulle vara perfekt för att vara gott nog till ett barn. Och så har jag ju sett mamma, hur hon klarat det hur bra som helst som singelförälder.

– Det finns fördelar med att vara ensam också. Man kommer nära barnet, slipper jämka om allting, och så är jag så van och nöjd med att leva så här. Fast det är klart, att slippa släpa på en och annan matkasse skulle vara skönt ibland.

Eva beslöt vid 42 att ni var det dags för barn, adoptivbarn. Satte igång hemutredningen och kontaktade Adoptionscentrum. Funderade på detta med att adoptera ett äldre barn eller ett med handikapp, som var alternativen om man inte adopterar ett barn från Asien.

– Men aldrig Asien, tänkte jag då. Och på något sätt har åren rullat på och jag har nog trott att jag skulle vara ung för evigt. Kanske har det påverkat också att jag alltid haft lätt att få killar. Om man bara har en relation som man är bestämd att bli fast i så blir man nog mer beslutsam att göra barn med just den.

Så blev Eva 48. En kollega som också lever singel adopterade ett barn från Kina. Eva sa till sig själv att skulle det bli barn måste det bli nu. Hon kontaktade Adoptionscentrum igen, och de förstod hennes

önskan att få ett mindre barn. Genom Barnens Vänner kunde hon få det.

– Hemutredarna i kommunen var positiva, trots att jag var över åldersgränsen. De tyckte väl jag var yngre till sättet. De frågade också om det här med manliga förebilder, och om jag hade haft relationer med män. Det var för att kolla att jag inte var homosexuell för då får man ju inte adoptera.

Eva bodde i en etta, och utredarna ville att hon skulle ha en större bostad. Eva håller med om att det var rätt, men den snabba försäljningen och flytten till tvåan blev en dyr affär, som hon får jobba med nu.

– Men vart jag än vänder mig får jag stöd faktiskt. Mamma är här ibland och hjälper till. Hon är 79 år, och jag vill att Agnes ska lära känna henne de år de har kvar tillsammans.

– Att adoptera är det bästa jag gjort. Allt har fått nya perspektiv, det är som att ingenting annat än Agnes spelar någon roll egentligen.

Eva gjorde som många andra som adopterar, ändrade inställning till en världsdel. Asien blev nu målet för hennes adoption. Papprena gick iväg till Kina i juni 1999. I mars året därpå fick hon barnbesked, och i maj bar det iväg till Kina. Eva hade en vän med sig på resan som lyckats få ledigt en vecka från skolan där de båda jobbar.

Första gången Eva mötte Agnes var på ett socialkontor. Kina vill inte att man kommer till barnhemmen. Agnes som då var 11 månader, en socialsekreterare och en barnsköterska hade åkt bil 15 mil från staden Jiande i Zhe Jiang provinsen. Hemmet hade bara två personal för att ta hand om 40 barn.

– Jag skulle så gärna vilja veta mer om hur Agnes levt sina första månader. Kanske kan jag söka kontakt med andra som adopterat därifrån, och lyckats komma till barnhemmet.

– Jag känner sorg för hennes biologiska mamma. Hon skulle absolut behållit henne om hon kunnat. Jag fick hjälp av Barnens Vänner att få en bild av mannen som hittade barnet. Det är en ung man. Inte omöjligt att det är Agnes pappa.

Andra dagen Agnes och Eva var tillsammans var Agnes dämpad, som av sorg. Det är vanligt att mycket små barn reagerar så när de rycks upp ur vardagsrutinerna.

– Sedan tyckte jag att hon liksom spelade upp första tiden, var överdrivet glad och varvad. Kanske ville hon duga. Nu har det släppt och hon har hittat tillbaka till sig själv och är naturligt livlig utan att spela teater.

Under promenader och rundturer i Kina blev Eva och Agnes överfallna av förbipasserande människor.

– De pussade henne och mig, alla var så glada. Det kändes bra att de bemötte oss så, men Agnes blev också rädd, så vi slutade att gå promenader.

Eva sjunger och var nära att satsa på en sångkarriär en gång i tiden.

– Och är det inte underligt - Agnes sjunger också. Jag undrar vem som valt ut henne åt mig. Vi passar så enormt bra ihop, det trodde jag inte jag skulle känna innan jag fick henne.

Arbetet var semestern

Solveig Johansson är ensamstående mamma till tre nu vuxna barn med helt olika ursprung. Hon har arbetat på Förbundet Adoptionscentrum sedan mitten på sjuttiotalet.

– Redan i gymnasiet visste jag att jag ville ha barn – nio stycken. 1964 födde jag mitt första, Sanna, och pappan försvann innan hon kom. Genom detta ville jag inte ha fler barn till en familj där pappan kunde försvinna. Så kom jag att tänka på adoption. Om barnet redan förlorat sin pappa kunde det ju ändå bli glad för att få en mamma som stannar kvar.

Första hemutredaren var mycket positiv till att Solveig skulle adoptera. Utredningen gick väldigt lätt. Nästa år ansökte hon om syskon. Då, med en annan utredare, blev det värre.

– Det var en muslimsk man som frågade om och om igen hur det skulle bli om jag träffade en man som gillade mig men inte mina barn, trots att jag svarade att en sådan man skulle aldrig ens komma på fråga.

Några dagar efter att hon skickat in ansökningshandlingarna för första barnet ringde telefonen. Hon fick frågan om hon ville adoptera en flicka på 8 år från Colombia. Cecilia som flickan hette kom till Sverige efter ett halvår.

Bakgrundsinformationen var minst sagt knapphändig. Solveig fick ett papper där det stod att Cecilia var friskförklarad och tyckte om att sjunga, det var allt. Hon började i skolan direkt och klarade sig bra hemma själv. David från Etiopien som kom som liten året därpå gick på dagis när Solveig arbetade. Den då tolvåriga Sanna fick hjälpa till hemma när mamma arbetade.

- Arbetet var ledigheten. Genom mitt jobb på AC kunde jag alltid prata och bli förstådd när jag tog upp problem och utmaningar jag mötte. Jag fick två adopterade viljestarka barn, och som vanlig svensk rår man helt enkelt ibland inte på dem.

– Innan adoptionen hade jag förberett allt, hade läst all tillgänglig litteratur, inför mig själv tänkt igenom beslutet ur alla perspektiv, ventilerat mina tankar och känslor med dem i min omgivning. Men inte var jag förberedd på att jag skulle få dessa barn, dessa urkrafter som hade en grad av självständighet jag aldrig förut mött.

Solveig och Cecilia gick till PBU ett halvår efter ankomsten till Sverige men där inriktade man sig mest på att söka problemen i Solveigs bakgrund och själsliv. I övrigt har hon inte sökt eller haft så mycket utomstående hjälp.

– Idag talar man mycket om nätverk som ska kunna ställa upp runt omkring de ensamstående. Men man ska komma ihåg att syskon, vänner och andra inte kan avlasta en föräldrarollen – det är ju just föräldern som barnen vill mäta sig med, slåss med. Det utomstående kan göra är att hjälpa en med tvätten och annat praktiskt.

– Jag rekommenderar ensamstående att adoptera, men man ska tänka igenom flera aspekter och inte bara småbarnstiden. Skaffa alla kunskaper du kan innan du bestämmer dig för ålder och annat. Läs och träffa adoptivfamiljer och adoptivbarn!

Så går adoptionen till

Ofta har man en tid av förberedelser. Man läser litteratur, adoptionstidningar, forskning, träffar adoptivbarn och deras föräldrar, surfar bland alla adoptionsforum på internet, diskuterar med vänner och familj. När man kommit en bit inriktar man sig på att fundera över land och ålder på barnet, och om man kan klara ett barn med ett handikapp – oftast sådana som går att korrigera här hemma. Man går med i en eller flera adoptionsorganisationer och kontaktar sin socialförvaltning.

Socialsekreterarna i kommunen är de som utreder din lämplighet som adoptivförälder. Ni träffas några gånger, diskuterar, och de gör ett hembesök. Skrivelsen de gör behandlas av socialnämnden i kommunen. Du har rätt att se och kommentera skrivelsen innan och du kan begära att närvara på mötet när ditt ärende behandlas. Får du ett ja av kommunen kallas detta för medgivande till adoption.

Den lilla bunt papper som nu skapats skickar du till adoptionsorganisationen du valt och blivit medlem i. De kommer sedan att lotsa dig igenom resten av adoptionsprocessen. Du betalar dem adoptionsavgiften, som varierar runt

100 000 kr för deras arbete, administration, översättning av dokument, resor, biståndsarbete och annat. Som kompensation ger staten ett adoptionsbidrag på 40 000 kr retroaktivt.

Varje land har sina krav på information om de blivande föräldrarna, och du och adoptionsorganisationen hjälps åt att sammanställa dem. När de är översatta och stämplade av Notarius Publicus är de klara för att sändas till givarlandet.

Nu börjar den intensiva väntan. Myndigheterna i det land du valt kommer att matcha dig med ett barn som behöver förälder. Väntetiden varierar mellan länderna – från några veckor till mer än ett år och i vissa fall längre. Så en dag kommer det som kallas barnbeskedet (BB) – en hisnande upplevelse för alla som adopterar. Adoptionsorganisationen ringer eller faxar ger dig besked om ett barn; namn, ålder, foto och allt de vet om barnets bakgrund. Formellt ska du säga ja eller nej, men om barnet passar på de kriterier du satt upp i medgivandet säger du som alla andra ja.

Du ska nu förbereda dig på resebeskedet, då du får åka och träffa ditt barn. Det kommer oftast kort tid efter barnbeskedet. Innan du reser ska socialförvaltningen kontaktas igen och godkänna just detta barn – och det gör de om barnet stämmer med medgivandet du fått. Man reser ofta med andra svenska föräldrar som också ska träffa och hämta sina barn. Till de flesta länder gör man en resa, till Vietnam två. Vistelsen är från en till åtta veckor. Du träffar barnet och de personer som haft hand om det, får veta så mycket om barnets bakgrund och de biologiska föräldrarna som går. Kanske vill givarlandet också att du ska bekanta dig med landet, och i Kina reser man runt på guidade turer med de andra adoptivfamiljerna.

Väl hemma igen är det för adoptioner från vissa länder en enkel formell behandling som görs hos tingsrätten där du bor för att adoptionen ska vara helt formellt klar. Du gör också ett besök hos en barnläkare för att grundligt undersöka barnets hälsotillstånd. Sedan börjar livet som för alla andra föräldrar...

Vad är en hemutredning?

Ingrid Stjerna utreder adoptionssökande i Södermalms Stadsdelsnämnd i Stockholm.

– En hemutredning, som jag hellre vill kalla för utbildning än utredning, innebär att man tillsammans pratar igenom en del viktiga frågeställningar. Till exempel känslorna kring att man inte lyckats få biologiska barn, som ju oftast är orsaken till adoption i dag. Andra viktiga frågor är parets inbördes relation och hur den påverkats av barnlöshetssorgen, och om man nu börjar se adoption som ett visserligen annorlunda men likvärdigt alternativ. Även för ensamstående handlar det om att av olika anledningar inte ha fått ett biologiskt barn och att det också för dem kan lämna en besvikelse kvar som man måste arbeta sig igenom.

– Väsentliga frågor är också relationer till släkt och vänner. Det blir alldeles extra viktigt för ensamstående eftersom deras eventuella barn ju oftast kommer till en uppväxt hos endast en person och dessutom en släkt. Allt ansvar för barnets uppväxtmiljö ligger alltså på en i stället för två personer och det är en självklarhet att det kan leda till en mer isolerad och utsatt position än om det hade funnits två. Många ensamstående känner sig ibland diskriminerade att de inte får adoptera på samma premisser som en man och kvinna som är gifta.

– Dessutom har vårt samhälle på senare tid allt tydligare understrukit fäders betydelse för barn och det gäller naturligtvis även adopterade barn. Trots ett erkännande av detta faktum är det en stor tillgång för många barn att de fått bli adopterade av ensamstående, alldeles särskilt i de fall där alternativet varit att de blivit kvar på ett barnhem någonstans i världen.

– För att återvända till utredningen. Så slutar den i att personen eller paret skall presenteras utifrån ett givet antal punkter i ett internationellt fastställt formulär. Motiven för att man vill adoptera är naturligtvis viktiga och erfarenheten man har av barn och naturligtvis tankar kring barnuppfostran. Referenter, exempelvis släktingar och vänner som känner en väl, ombeds intyga om den sökande förefaller lämplig att ta hand om någon annans barn.

– En hemutredning är inte alls någon svår och integritetskränkande upplevelse. Tvärtom för man vänliga avspända samtal om de olika aspekterna i adoptionen med familjerättssekreteraren. En inspirerande och tankeväckande upplevelse för många.

Från Kina många småbarn

Carin Öhlund är en av tre anställda på den ideella adoptionsorganisationen Barnens vänner, som bildades 1979 och har kontor utanför Piteå. Hit har nära hälften av de som adopterat som ensamstående vänt sig för att få hjälp att adoptera, främst från Kina.

– Vi påbörjade samarbetet med Kina 1994. Det är ett land som har en uttalad öppen inställning till ensamståendes adoptioner. Man blir bemött på samma vilkor som gifta par, och det finns en god chans att få ett litet spädbarn utan fysiska handikapp. Det finns över 8 miljoner hittebarn i Kina.

– Men som ensamstående får man vara beredd på att bli granskad lite extra under hemutredningen. Om man vill adoptera från Kina måste man tydligt påvisa att man inte har en homosexuell läggning, eftersom Kina är mycket bestämda med att det ska vara fullständigt klarlagt att föräldern som vill adoptera inte har det.

Barnens vänner tar en medlems- och registreringsavgift på 1 750 kr. Med alla omkostnader inräknat kostar en adoption omkring 120 000 kr, beroende på vilket land man adopterar från och hur dollarkursen skiftar. Det organisationen behöver är:

- Medgivandet från socialnämnden om att man har godkännande att adoptera.

- Friskhetsintyg, läkarintyg, och vid behov specialistutlåtande från läkare som styrker att man är kapabel att sköta vårdnaden om ett barn.

- Utdrag ur polisregistret för att styrka att man inte har några anmärkningar eller är dömd för brott.

- Anställningsintyg och vid behov också inkomstuppgifter för att styrka att man har en stabil ekonomi.

- Fotografier på en själv är också bra att ha i förberedelse. Samt en kort personlig berättelse och beskrivning av det personliga nätverket.

- Barnens vänner liksom de andra fyra adoptionsorganisationerna har som policy att två föräldrar är bättre än, alltså att gifta par prioriteras före ensamstående. Men vi behandlar alla sökande lika, om inte adoptionslandet ställer specifika krav. Adoptionsorganisationerna är bara förmedlare, det är adoptionslandet som styr och deras regler måste man följa, berättar Carin.

– Anledningen till att Barnens vänner har så många ensamstående adoptioner är att det är många som får höra talas om de lyckade adoptioner som andra upplevt, och därför söker de sig hit. Fördelen med att vara en liten organisation är att vi lyckas etablera och behålla personliga kontakter i stor utsträckning.

CILLA LUNDSTRÖM

Hemsida gjord av Cilla Lundström