I oktober 2001 var
jag och några adoptionsbekanta på en internationell forskarkonferens som
arrangerats av NIA, Nämnden för
Internationella Adoptionsfrågor. Konferensen hölls för att markera de 35 år som
Sverige haft internationella adoptioner.
Ett 15-tal forskare presenterade sina senaste resultat, de flesta i kvantitativa termer med studier på ett eller ett par hundratals barn. Där fanns studier på adopterade barn i Danmark och Norge, på rumänska barn adopterade till England och på inhemskt adopterade i Norden. Språkutveckling, ”skolkompetens”, IQ-tester, hälso- och läkarundersökningar stod som vanligt fokus för det undersökta.
Konferensen var bra
arrangerad och belysande. Den kvantitativa forskningen får ojämförbart mest
anslag. Med ett par undantag bygger undersökningar på ett fåtal eller i bästa
fall på några hundra barn. Av dessa fokuseras studierna på de 5-20% med
särskilda problem; psykiska störningar, skolproblem, språksvårigheter och
liknande. Och som ofta var analyserna kring orsakerna också på denna konferens mindre
omfattande än beskrivningen av dem. Adoptivbarn har helt enkelt en traumatisk
barndom med separationer, språk- och kulturbyte, konstateras det ofta som
förklaring. Den stora majoritet adoptivbarn som trots detta klarar det som forskarna
mätt tillmäts inget större forskarintresse. Ett undantag från detta var en
forskare i Danmark som med kvalitativa studier redovisade för vad adopterade,
deras adoptivföräldrar och biologiska mammor berättade om hur sitt upplevda
släktskap till varandra. Ett annat undantag var en studie som gjorts över ett
stort antal adopterades utbildninsgrad och yrkesval, där forskaren också ville
diskutera sina antaganden för att tolka resultaten.
I efterhand har jag
diskuterat huvudinriktningen som dagens adoptionsforskning har med journalistkollegor,
vänner som forskar på andra områden och med politiker som är vana vid att fatta
beslut från forskningsunderlag. Jag har blivit än mer övertygad om att adoptionsforskningen
borde breddas.
Att
- majoriteten av adopterade, dvs de som inte
får långvariga eller bestående problem, bör komma i fokus
- kvalitativ forskning bör få mer uppmärksamhet och
att
- barnens förmågor borde studeras med bredare kikarsikte
Här är utrag ur en
konversation jag hade med en journalist apropå detta:
>"Vi borde kanske också fokusera på den majoritet
(adoptivbarn) som mår bra",
>sa du på konferensen. Kan du utveckla det?
I princip alla
forskare som studerar adoptivbarn idag fokuserar sina studier på den grupp
adopterade som har problem. Man forskar ju för att få djupare förståelse och
för att hitta lösningar på svårigheter som vissa adoptivbarn får, och som man
antar har med just adoptionsbakgrunden att göra. Men det är ensidigt de med
problem, minoriteten, man studerar. Lite beroende på om man väljer att titta på
adopterade barn eller undgomar, på inlärning av matte och språk eller på
sjukdomar som depression och överaktivitet, så är det inte fler än 5-25% av de
adopterade som får dessa problem en kort eller lång tid i livet. Resten, det
vill säga den överväldigande majoriteten, klarar sig lika bra som de infödda
som växer upp med sina första, biologiska föräldrar. På adopterade utan
adoptionsproblem forskas det närapå inte alls, trots att de är ojämförbart
vanligast. Jag tror att det är ett stort misstag, särskilt som den lilla
gruppen med problem ofta förklaras med att de haft de tidiga separationer och
ett hastigt språk- och kulturbyte. Det
har ju den stora majoriteten haft också! Jag tror att vi har mycket mer att
lära av alla problemfria adopterade för att se vad som kan göras för den lilla
gruppen med problem, än att bara studera gruppen med problem.
Det finns andra
exempel på att en liten grupp med problem kan bli hjälpta av att det forskas på
en majoritet utan problem. Foniatrin är ett exempel, läran om röst- och talfel.
Cirka 10% i västvärlden får kroniska problem med rösten i så allvarlig grad att
man får svårt att tala. Länge studerade forskarna de olika sjukdomarna på
stämbanden, på fekalktiga lufttryck i strupen etc för att kunna lösa problemen.
Ingen studerade de friska stämbanden, det som kallas "normal röst".
Men så satte ett forskarlag i USA igång, och utvecklingen blev exlosionsartad.
Man fann att det fanns långt fler sätt att få fram normal, frisk röst, än man
trott från början. Och forskningen om hur man skulle behandla sjuka röster fick
hundratals fler metoder att tillgå. Idag har man därför lyckats lösa långt fler
röstproblem än man kunde ana innan man upphörde med att ensidigt fokusera på
sjukdomarna.
Jag tror det är
likadant med adoptionsforskningen. Vi måste få veta vad som sker med de
"normala adopterade", dvs alla de som inte får långvariga eller
bestående negativa men av sin bakgrund. Helt enkelt öka vår kunskap om allt som
varit viktigt för dem som gjort att de klarat sig bra! Jag tror att när vi vet
mer om det, kan vi öka vår kunskap om vad vi ska göra med den lilla grupp som
idag får långvariga problem av sin adoptionsbakgrund.
>"Kanske till
och med att byte av familj och kultur kan vara positivt?", sa du.
>Förklara gärna
närmare. Menar du t ex att det trauma som en separation kan
>leda till, ibland
är utvecklande?
Med tanke på att de
absolut flesta adopterade klarar sig bra och några till och med bättre än
ickeadopterade, måste forskningen våga ställa frågan hur det kan vara positivt
för en människa att ha separerats från de första föräldrarna, närmat sig nya
föräldrar och ha erfarit ett tidigt kultur- och språkbyte - jämfört med att ha
levt med ett och samma par föräldrar i samma kultur. "Under vilka
omständigheter kan en adoptionsbakgrund vara utvecklande för en människa, och
hur kan vi skapa dessa omständigheter för så många som möjligt?" bör man
fråga sig. Vi måste också kunna vända på problemformuleringen: "Vad ger en
adoptionsbakgrund en människa som alla icke-adopterade inte får?"
Idag är forskningen
dessutom inriktad på att studera de traditionella förmågorna som skolinlärning,
när- eller frånvaro av psykiska sjukdomar etc. Även här finns en grupp med
adoptionsbakgrund som klarar sig bättre än infödda med biologiska föräldrar och
som är värda att studera, men man måste också bredda förmågorna som man mäter
för att jämföra adopterade med icke-adopterade barn. Social förmåga är något
som efterfrågas på hela arbetsmarknaden, liksom förmåga att kunna anpassa sig,
kommunicera, vara flexibel, arbeta i grupp, vara nyfiken på omvärlden. Varför
försöker man inte hitta sätt att studera det också? Är det månne för att man
kanske inte skulle hitta särskilda problem hos de adopterade om man undersökte
det, och därför måste hitta nya, mindre problemorienterade perspektiv i
forskningen? Är det kanske för att man då måste kunna tänka sig att en
adoptionsbakgrund också till och med kan ge ett rikare liv än en uppväxt med
samma par föräldrar i en och samma kultur?
>Sista frågan
gäller resultatet av den norska forskningen där barn födda i
>Korea och barn
födda i Colombia jämfördes med Norgefödda barn. De sämre
>resultaten
(oavsett vad de beror på) för de colombianska barnen,
Den här
forskningsrapporten ser jag som en detalj, som är mindre viktig än just det
ovan som handlar om att perspektiven på forskningen måste ändras (från ensidig
problemforskning till att också forska på majoriteten utan problem), men jag
svarar ändå:
>är det
>något som kan
påverka dig i ditt landval?
Inte det minsta. För
det första byggde resultaten på mycket små grupper adopterade i Norge. För det
andra var en stor del av resultaten komna från vad lärarna tyckte om barnens
förmågor. Resultaten sade antagligen mer om skolan och det norska samhället än
om de adopterade. Det vore intressant att studera dessa lärares olika
förväntningar på ett barn med ett colombianskt utseende och ett koreanskt. Vad
tror de om barnens talanger och hur påverkas barnen sedan av dessa
förväntningar? Vad säger det om (ickeadopterade) norska lärare? Sedan var det
återigen de gamla urtrista smalspåriga och gammeldags förmågorna de hade mätt;
mattekunskaper, rättstavning och annat. Även om jag hade tagit resultaten av
denna studie på allvar och trott att just barn från Colombia skulle vara
predestinerade att klara skolan sämre, hade jag inte blivit särskilt påverkad.
För mig är det viktigt att mitt barn tror på och tycker om sig själv, tycker om
människor, är glad att få leva, känner att mycket i livet är möjligt - med
eller utan stöd av bra skolresultat. Jag hade påverkats mer av en studie som
visade vad adopterade från olika länder tyckte om sina lärare - men då för att
se vilken skola jag skulle ha mitt barn i!
>Tror du det kan
påverka andra
>blivande
adoptivföräldrar?
Ja, jag tror att all
adoptionsforskning påverkar adoptivföräldrars val av både land, medivandeålder
och förväntningar på barnen. Den påverkar också den statliga
adoptionsmyndighetens riktlinjer, socialarbetarna i deras utredningar och
adoptionsorganisationernas rekommendationer till blivande föräldrar. Det är
därför det är så viktigt att forskningen styrs in på att se till fler förmågor
hos barn och människor än skolkunskaperna, och att de börjar forska på den
stora gruppen "normala, problemfria" adopterade. (Av den forskning
jag tagit del av har den kvalitativa givit långt mer förståelse för adopterade
barn, än den kvantitativa som med små grupper om i bästa fall ett hundratal
barn försöker dra slutsatser om varför ett tiotal har svårt för det ena eller
det andra. Mer kunskaper får man av att läsa djupintervjuer som gjorts med
adopterade barn och vuxna. Det är också med den kvalitativa forskningen jag
tror att man bäst kan öka kunskaperna om vad som behövs för att lösa problemen
som uppstår i den mindre gruppen adopterade.)
Kanske styr till
exempel dagens kvantitativa problemorienterade forskning de norska föräldrar som
adopterade från Korea respektive från Colombia? Det vill säga forskningen slår
fast att barn från Korea är bättre i skolan, alltså adopterar de föräldrar som
vill att deras barn ska ta skolan på stort allvar från Korea, hjälper dem i
skolarbetet, ger tillsammans med lärarna signaler om att förväntningarna är
positiva på att de ska klara sig - och alltså blir de barnen bättre i skolan?
Föräldrar som inte tycker att skolförmågor är det viktigaste i livet lyssnar
också på forskarna och väljer andra länder, uppmuntrar barnen till sådant som
forskarna aldrig mäter? Kanske lyssnar lärarna på forskningen som säger att
barn från Colombia är sämre i skolan och letar därför efter tecken på
skolproblem, överför detta på barnen som sedan snällt uppfyller de vuxnas negativa
förväntningar?
Inte vet jag, och
inte heller redovisade de norska forskarna möjliga orsaker till deras resultat.
Man fick till och med uppfattningen att barnen från Colombia var predestinerade
att klara skolan sämre, och att detta låg hos dem och inte skolan eller något
annat. Inte förrän de här norska forskarlaget breddat sina frågeställningar är
det värt att ens fundera på om deras resultat visar något.
Cilla Lundström
Okt 2001